lyckliga, milda leende tycktes säga: Inte kan ni neka mig någonting i dag! Laurie kunde det heller icke, utan med ett leende som liknade hennes räckte han henne handen i det han hjärtligt sade: — Jag lovar, mrs Brooke!
— Jag tackar er av allt mitt hjärta!
— Och jag dricker och önskar »långt liv åt ert beslut, Laurie», sade Hanna, i det hon döpte honom med limonad, under det hon svängde med glaset och glatt klingade med honom.
På detta sätt blev alltså skålen drucken, löftet givet och troget hållet, trots många frestelser; ty med en god ingivelse hade flickorna förstått att begagna sig av ett lyckligt ögonblick för att göra sin vän en tjänst, för vilken han skulle komma att tacka dem, så länge han levde.
Efter lunchen gick man omkring, två och två eller tre och tre i rummen och i trädgården, njutande av solskenet både ute och inne. Margret och John råkade stå tillsammans mitt på gräsplanen, varvid Laurie hastigt fick en ingivelse, som blev slutakten på detta omoderna bröllop.
— Alla gifta skola taga i ring och dansa omkring de nygifta, som tyskarna bruka göra, under det de ogifta damerna och herrarna få dansa utanför ringen! utropade Laurie, galopperande nedför gången med Amy, med en så smittsam glättighet och skicklighet, att alla utan knot genast följde deras exempel. Mr och mrs March, tant och onkel Carrol började dansen och sedan följde snart de andra efter; till och med själva Sally Moffat deltog däri efter en liten stunds tvekan och kastande sitt släp över armen drog hon Ned med sig i ringen. Men kronan på alltsammans var, då mr Laurence och tant March började dansa; ty då den gamle ståtlige herrn högtidligt chasserade fram till den gamla damen, stack hon genast käppen under armen och linkade muntert bort för att deltaga med de andra i ringdansen omkring brudparet, medan de unga flögo omkring i trädgården liksom fjärilar på en midsommardag. Då de icke längre kunde andas, blev det slut på denna improviserade bal och man började gå, den ena efter den andra.
