var: Aldrig misströsta, och som hon fullkomligt visste hur hon ville ha det, fortfor hon att utföra sin plan trots alla hinder.
Att börja med misslyckades Elsas anrättningar: kycklingen blev seg och tungan för salt, och chokladen ville inte fradga sig ordentligt. Därtill kom att tårtorna och glassen kostade långt mera, än Amy hade väntat, liksom också vagnen. Dessutom fick hon en hel mängd andra utgifter, som väl tycktes obetydliga i början, men sammanräknade uppgingo till en förfärligt stor summa för Amys börs. Betty förkylde sig och måste lägga sig till sängs; Margret fick så ovanligt många visiter, att hon måste stanna hemma, och Hanna var vid ett så ojämnt lynne, att hon oupphörligt slog sönder saker, gjorde misstag och hade oändliga missöden.
— Om inte mamma håde hjälpt mig, skulle det aldrig gått för sig, förklarade Amy efteråt och ihågkom det även med tacksamhet långt efter sedan »säsongens förnämsta tillställning» redan var bortglömd av alla. Ifall vädret icke blev vackert på måndagen, skulle de unga damerna komma på tisdagen i stället, en anordning, som i högsta grad förargade Hanna och Elsa. På måndagsmorgonen var vädret av denna obestämda beskaffenhet, som är mera förargelseväckande än en ihållande regnskur. Det duggade litet, det blåste litet, solen sken litet och vädret tycktes ej veta hur det skulle vara, förrän det var för sent för andra att veta huru de skulle göra. Amy gick upp i daggryningen, körde folk upp ur sängarna och hade dem att äta frukost tidigt, så att allting i huset snart skulle bliva i ordning.
Hon tyckte att förmaket såg ovanligt tarvligt ut, men utan att börja sucka efter vad hon ej ägde, ordnade hon det i stället med stor skicklighet på bästa sätt; på de ställen där mattan var mest utsliten satte hon stolar, fläckarna på väggen skylde hon med tavlor i ebenholtsramar, och i hörnen ställde hon hemgjorda statyer, vilket gav rummet ett artistiskt utseende, vartill även de vackra blomstervaserna bidrogo, varmed Hanna rikligt försett det.
3. — Våra vänner. I.
