Lunchen såg utmärkt lyckad ut, och då Amy avmönstrade den, önskade hon av allt hjärta, att den måtte smaka dem och att de lånade glasen och porslinet och silvret skulle vara väl hemskickade igen, utan att ha fått någon skada. Vagnarna hade blivit tingade, mrs March och Margret voro redan i ordning för att taga emot gästerna; Betty hade blivit så pass rask, att hon kunde hjälpa Elsa bakom scenen, och Hanna hade lovat att vara så livlig och älskvärd som en frånvarande själ, ett värkande huvud och ett mycket bestämt ogillande av alla och allting kunde tillåta. Under det Hanna helt uttråkad gick och klädde sig, höll Amy på att muntra upp sig med föreställningar om det lyckliga ögonblick, då lunchen väl var överstökad och hon sedan fick åka ut med sina vänner och tillbringa en hel eftermiddag, endast sysselsatt med artistiska förströelser; ty »sherry bouncen» och den trasiga bryggan voro vad hon förnämligast hade att bjuda på.
De väntade i två hela timmar, och härunder sprang Amy från fönstret till förstutrappan, under det den allmänna meningen oupphörligt växlade om lika fort som en väderhane. Vid elvatiden kom det en liten regnskur, som tydligen hade dämpat de unga damernas förtjusning en liten smula, ty de skulle kommit klockan tolv, men ingen kom. Klockan två satte sig den uttröttade familjen i solskenet för att förtära festens förgängliga beståndsdelar, som icke kunde bevaras längre och som annars skulle gått förlorade.
— I dag är vädret icke alls ostadigt, och då komma de säkert, låtom oss därför gå upp strax och göra oss i ordning att ta emot dem, sade Amy, just som solen den följande morgonen väckte henne.
Hon talade glatt, men i sin själs innersta önskade hon, att hon ingenting sagt angående tisdagen, ty hennes intresse började bliva något gammalt, liksom tårtorna.
— I dag kan jag inte skaffa någon hummer, därför få ni vara utan sallat, sade mr March, som en halvtimme senare kom in med ett utseende av tyst förtvivlan.
