blev genast hävt, så fort hon fick veta, att den unge herrn skulle stiga ur omnibusen före henne.
Hon började tala i en mycket skrytsam ton, då den gamla damen gick ur. Just som hon stapplade bort till dörren, slog hon omkull korgen och, o fasa! hummern i all sin simpla storlek och glans låg blottad inför en Tudors högförnäma ögon!
— Vid Jupiter, har hon inte glömt sin middag! utropade den intet ont anande unge mannen, i det han med sin käpp petade in det röda vidundret på dess plats för att sedan räcka korgen till den gamla damen.
— Var god låt honom stå — den är — den är min, mumlade Amy med ett ansikte, som var nästan lika rött som hummern.
— Ah, jaså! Jag ber så mycket om ursäkt! Det var en ovanligt präktig hummer! sade Tudor med en sinnesnärvaro och med ett så allvarligt intresse, att det gjorde hans uppfostran all heder.
Amy hämtade sig i en handvändning, satte modigt upp korgen på sätet och sade skrattande: — Skulle ni inte önska, att ni finge litet med av sallaten, som skall lagas av den här hummern, och att ni finge se de förtjusande unga damerna, som skola äta den?
Det kunde man kalla takt: hon hade vidrört två av de största svagheterna i manliga sinnen, varvid hummern genast gav anledning till en mängd behagliga minnen, och nyfikenheten angående »de unga förtjusande damerna» vände hans tankar från den löjliga olyckshändelsen.
Han kommer nog att skratta och göra sig löjlig över det, då han träffar Laurie, men jag kommer inte att träffa dem, och det är ändå en tröst, tänkte Amy, då Tudor bockade sig och gick.
Då hon kom hem, talade hon icke om sitt möte (ehuru hon upptäckte, att hon, tack vare den kullslagna korgen, hade fått sin nya klänning mycket förstörd utav små bäckar av saft, som runno nedför kjolen), utan hon fortsatte sina tillredelser, vilka nu syntes henne tråkigare än någonsin. Som hon visste, att grannarna voro intres-
