— Då kan man i stället ta kycklingen, ty i sallaten känns det icke, att han är seg, sade mrs March.
— Elsa lät den stå en minut på köksbordet, och under tiden hade kattorna tagit den. Det gör mig mycket ledsen, Amy, sade Betty, som fortfarande var en stor beskyddarinna av kattor.
— Jag måste ha hummer, ty tunga ensamt duger inte, svarade Amy mycket bestämt.
— Skall jag rusa av in till staden och köpa en hummer? frågade Hanna med en martyrs storsinthet.
— Då skulle du säkert komma hembärande med den under armen, utan att ens ha papper om den, bara för att reta mig. Nej, jag skall gå själv, sade Amy, vars sinne började jäsa.
Insvept i en tjock slöja och försedd med en vacker reskorg begav hon sig åstad, kännande att en liten svalkande färd skulle göra henne gott och hjälpa henne gå i land med dagens mödor.
Efter en stunds sökande lyckades hon få hummer och tillika en butelj saft. För att det icke ytterligare skulle bliva någon tidsspillan, begav hon sig skyndsamt hemåt, mycket belåten med sin förtänksamhet.
Som den ende passageraren i omnibusen utgjordes av ett gammalt sömnigt fruntimmer, stack Amy slöjan i fickan och ämnade förkorta den tråkiga vägen med att försöka räkna ut vart alla hennes pengar tagit vägen, och hon var så sysselsatt med sitt papper och siffrorna, att hon ej märkte, att en ny passagerare kom in i omnibusen, utan att låta den stanna, förrän en manlig stämma sade: — God morgon, miss March! varvid hon tittade upp och såg framför sig en av Lauries mest eleganta gymnasiivänner.
Under det hon av innersta hjärta satt och önskade, att han måtte stiga ur före henne, glömde hon alldeles bort sin korg, som stod vid hennes fötter. I glädjen över att hon hade på sig sin nya resdräkt, besvarade hon med sitt vanliga behag och livlighet den unge mannens hälsning.
De hade mycket trevligt, ty Amys största bekymmer