mig; men jag skall tacka er ännu mera, om ni inte på en hel månad vidare tala om saken.
Ingen gjorde det på flera månader; men ordet fest framkallade alltid ett allmänt leende, och Lauries födelsedagspresent till Amy var en liten korallhummer i fason av en dyrk att bära i klockkedjan.
FJÄRDE KAPITLET.
Litterära läxor.
Lyckan smålog hastigt åt Hanna och lät en lyckopenna falla på hennes stig. Det var just icke en guldpenna, men jag betvivlar, att en halv million skulle hava skänkt mer verklig lycka, än den lilla summa gjorde, som hon förvärvade med sin penna.
Hanna brukade stänga in sig på sitt rum ett par veckor i sänder; hon tog då på sig sin skrivdräkt »och föll i en göl», som hon kallade det, varvid hon med själ och hjärta arbetade på sin roman, ty innan den var slutad, kunde hon icke få någon ro. Hennes skrivdräkt bestod av ett stort svart förkläde — på vilket hon efter behag kunde torka av sin penna — och en mössa av samma slags tyg, prydligt utstyrd med en röd skärm. I denna mössa stack hon in håret, då hon var klar att gå till segels. För familjens frågande blickar var denna mössa en fyrbåk, som visade när man vågade nalkas Hanna; ty under de tider hon satt på sitt rum, höll familjen sig på avstånd och man stack liksom tillfälligtvis in sitt huvud till henne då och då för att med intresse fråga: Brinner snillets låga, Hanna? men det var icke alltid, som man vågade framställa den, utan den besökande gav först akt på mössan och visste sedan hur han skulle göra. Om denna uttrycksfulla klädespersedel var dragen ned långt i pannan, så var det ett tecken, att arbetet gick raskt undan: i inspirerade ögonblick satt den helt lättsinnigt dragen på sned, och då författarinnan greps av förtvivlan, rycktes
