Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40
LOUISA M. ALCOTT

den helt och hållet av och kastades på golvet. Vid sådana tillfällen drog sig den objudne gästen tyst tillbaka och ingen vågade tilltala Hanna, förrän man åter såg den röda skärmen stå rakt upp över hennes snillrika panna.

Hon ansåg sig visst icke själv för ett snille; men då skrivlusten kom på henne, överlämnade hon sig helt och hållet åt den och var lycklig och fullkomligt känslolös för alla bekymmer, hunger, törst och fult väder, medan hon satt lycklig och glad i sin inbillade värld, full av vänner, som för henne voro nästan lika dyrbara och verkliga som några av kött och blod. Sömnen flydde från hennes ögon, maten stod orörd, dag och natt voro för korta för att hinna ge henne all den lycka, varmed hon blott under sådana tider var välsignad, och gjorde dessa stunder värda att leva för, även om de aldrig buro henne någon annan frukt. Hennes inspiration räckte vanligen en eller två veckor, och sedan kom hon upp ur sin »göl» hungrig, sömnig, stygg eller nedslagen.

Hon höll just på att tillfriskna efter ett av dessa anfall, då hon blev övertalad att följa med miss Crocket på en föreläsning, och till belöning för sin godhet erhöll hon en ny idé. Föreläsningen var avsedd för den arbetande klassen och skulle handla om Egyptens pyramider, och Hanna förundrade sig över detta val av ämne för sådana åhörare, men tog för givet, att något stort socialt ont skulle bliva botat eller något stort behov avhjälpt genom att utveckla Faraonernas glans för åhörare, vilkas tankar voro upptagna av priset på kol och mjöl och vilkas liv tillbragtes under försök att lösa gåtor, som voro svårare än sfinxens.

De kommo tidigt till föreläsningen, och medan miss Crocket stickade hälen på sin strumpa, roade sig Hanna med att betrakta ansiktena på dem som sutto på samma bänk som hon. Till vänster om sig hade hon två matronor med breda pannor och stora hattar; de höllo på att repa upp lappar och avhandlade därunder kvinnans rättigheter. Bredvid dem satt ett beskedligt älskande par, som helt okonstlat höll varandra i hand, och intill dem en dyster,