gungade och sydde i bästa förmaket alldeles som en förnäm dam.
John kände sig en smula snopen över att icke finna en öm Niobe; men kännande att hans värdighet fordrade att hon först skulle be om förlåtelse, bad han inte om ursäkt, utan kom endast helt makligt in, lade sig på soffan, i det han gjorde den särdeles blida anmärkningen: Vi få snart nymåne, min bästa Margret.
Mr Brooke började tala om några ämnen av allmänt intresse, men de blevo avklippta av mrs Brooke och samtalet avstannade. John gick till fönstret, bredde ut tidningen och, bildlikt talat, svepte in sig i den. Margret gick till det andra fönstret och sydde, som om rosetterna till hennes tofflor varit den allra viktigaste sak i världen. Ingendera talade — bägge sågo fullkomligt »lugna och bestämda ut», och bägge kände sig förfärligt ledsna.
— Ack, tänkte Margret, att vara gift är verkligen bra prövande, och man behöver, som mamma säger, ett oändligt tålamod, likaväl som kärlek. Ordet »mamma» framkallade minnet av en mängd andra moderliga råd, som blivit givna för länge sedan, men då emottogos med otro och protester.
— John är en god människa, men han har sina fel, och du måste lära dig att fördra och ha överseende med dem, då du tänker på dina egna. Han är mycket bestämd, men skall aldrig bli envis, om du talar vänligt med honom och icke otåligt säger emot honom. Han är mycket noggrann i allt vad som rör sanningen — och detta är ett utmärkt drag hos honom, fastän ni kallar honom småaktig. Om du aldrig bedrar honom med varken ord eller blick, så skall han skänka dig det förtroende du förtjänar och det stöd du behöver. Hans lynne är ej likt vårt, som hastigt flammar upp och strax går över, utan hans är den där stilla, bleka vreden, som sällan lågar upp, men en gång tänd, är svårare att släcka. Akta dig att uppväcka hans vrede mot dig själv, ty lugn och lycka bero på att du förmår bibehålla hans aktning. Ge akt på dig själv och var den första, som ber om förlåtelse ifall ni båda
