— Hon rider utmärkt — vem har lärt henne det?
— Ingen. Hon har själv övat sig att stiga upp, hålla tyglarna och sitta rak på en gammal sadel i ett träd. Nu kan hon rida fullkomligt, ty hon vet inte vad fruktan vill säga, och ridläraren låter henne få begagna hästarna för billigt pris, emedan hon rider in dem så väl åt damer. Hon har en riktig passion för ridning, och jag har ofta sagt henne, att om allting annat slår fel för henne, så kan hon bli en utmärkt konstberiderska och förtjäna sitt livsuppehälle på cirkus.
Vid detta förfärliga yttrande kunde Amy med svårighet styra sig, men hade hon nu följt sin ingivelse, skulle man sagt, att hon var en mycket häftig ung dam, och det var hennes största fasa. Dock, vad kunde hon göra? Den gamla damen var just i mitten av sin historia och, långt innan den var slutad, hade Hanna kommit i farten med något nytt och gjorde ännu flera förfärliga avslöjanden och begick ännu förfärligare fel.
— Ja, den dagen var Amy i förtvivlan, ty alla de bästa hästarna voro borttingade och av de tre, som voro kvar, var en lam, en blind och den tredje en sådan jordätare, att man måste sticka jord i munnen på honom, innan man fick honom att gå. Var det inte ett utmärkt djur att begagna vid ett lustparti?
— Vilken valde hon? frågade en av de skrattande ungherrarna, som var road av ämnet.
— Ingen av dem. Hon hörde talas om en häst, som fanns på arrendegården på andra sidan floden, och fastän aldrig någon dam ridit på honom, beslöt hon att försöka honom, emedan han var vacker och livlig. Det var verkligen sorgligt att se allt besvär hon hade, ty ingen ville föra hästen till sadeln, därför måste hon föra sadeln till hästen. Tänk blott, hon rodde verkligen över floden, lade sadeln på huvudet och marscherade upp till stallet, till den gamle mannens ytterliga förvåning!
— Red hon på hästen?
— Ja, naturligtvis gjorde hon det, och hade utmärkt roligt. Jag väntade att få se henne föras hem alldeles
