gå med en skorpa då han gör uppror. Men icke ens tillfredsställelsen att få tala med en släkting till en engelsk lord kunde komma Amy att glömma tiden, utan då hon dröjt så länge bruket fordrade, steg hon långsamt upp, slet sig ifrån detta aristokratiska sällskap och började söka efter Hanna, under det hon innerligt önskade, att hennes oefterrättliga syster inte måtte återfinnas i någon situation, som kunde bringa vanära över namnet March.
Det kunde ha varit värre, men Amy ansåg det illa nog, ty Hanna satt i gräset med ett helt regemente av gossar omkring sig, och en hund med smutsiga fötter låg och vilade på hennes bästa klänning, under det hon satt och berättade ett av Lauries upptåg för sina förtjusta åhörare. Ett av barnen höll på att piska på sköldpaddan med Amys parasoll, som hon tyckte mycket om, ett annat åt pepparkaka över Hannas hatt, och ett tredje kastade boll med hennes handskar; men alla voro glada, och då Hanna samlade ihop sina skadade tillhörigheter för att gå, eskorterades hon av regementet, som bad henne komma snart igen, »ty det var så roligt att höra henne berätta om Lauries påhitt».
— Är det inte hyggliga gossar? Jag känner mig riktigt ung och glad igen efter detta, sade Hanna, under det hon vandrade framåt med händerna på ryggen, vilket skedde dels av vana, dels för att dölja det nedsmutsade parasollet.
— Varför undviker du alltid mr Tudor? frågade Amy, visligen avhållande sig från alla anmärkningar angående Hannas förstörda kläder.
— Jag tycker inte om honom; han tar en sådan min på sig, snäser sina systrar, tråkar ut sin far och talar inte aktningsfullt om sin mor. Laurie säger han är hygglig, men jag anser inte honom för någon eftersträvansvärd bekantskap, därför bryr jag mig inte om honom.
— Men du kunde åtminstone vara hövlig emot honom. Du nickade kallt åt honom, och strax därefter niger du och småler på det allra artigaste åt Tommy Chamberlain, vars far har kryddbod; om du nickat åt Chamberlain
