— Jaså, vi skola uppmuntra människor, som vi avsky, och hålla med om saker, som vi icke kunna gilla, bara därför, att vi icke äro skönheter eller äga millioner? Det är just en skön moral!
— Jag kan icke resonera med dig om den saken; jag vet bara, att det är världens gång, och människor, som sätta sig på tvären, bli alltid utskrattade för sina bemödanden. Jag tycker inte om reformatorer, och jag hoppas, du aldrig skall försöka dig i den vägen.
— Jo, jag tycker om dem och skall bli det, om jag kan, ty fastän de bli utskrattade, så kan världen icke reda sig utan dem. Vi kunna icke tänka lika i den saken, ty du hör till den gamla skolan och jag till den nya; du kommer nog att reda dig bäst; men jag kommer att få ett rikare liv och skulle säkert njuta av stenkastningen och visslingarna, tror jag.
— Seså, lugna dig nu och tråka inte ut tant med dina nya idéer.
— Jag skall väl försöka, men jag är alltid frestad att brista ut i något skarpt yttrande eller röja mina revolutionära sympatier, då hon är närvarande; det är mitt öde, och jag kan inte hjälpa det.
De funno tant Carrol i sällskap med den gamla tanten, och bägge voro fördjupade i ett mycket intressant samtal, men de avbröto det, så fort flickorna kommo in, och sågo på varandra med så menande blickar, att systrarna genast förstodo, att de utgjort samtalsämnet. Hanna var icke vid gott lynne, och hennes trilska kom åter över henne, men Amy, som samvetsgrant gjort sin plikt och varit glad och älskvärd mot alla, var nu vid det mest änglalika lynne. Denna älskvärda sinnesstämning märktes genast; de bägge tanterna kallade henne på ett påfallande vänligt sätt »min söta, min kära», och då flickorna gått, sade de om henne med stort eftertryck — »det kära barnet blir snällare för var dag».
— Skall du hjälpa mig med basaren? frågade mrs Carrol, då Amy satte sig bredvid henne med detta för-
