troendefulla utseende, som äldre människor tycka så mycket om hos unga.
— Ja, tant Chester frågade om jag ville, och jag erbjöd mig att stå vid ett av borden, eftersom jag icke hade någonting annat att ge än min tid.
— Jag ämnar inte hjälpa till, inföll Hanna bestämt, jag avskyr att bli så där förnämt beskyddad, och de där Chesters anse det för en stor nåd, då de tillåta oss hjälpa till vid deras högeligen trassliga basar. Jag förstår inte, Amy, hur du kunde lova — de vilja bara ha dig att arbeta.
— Jag arbetar gärna — det är för Freedmans lika väl som för Chesters, och jag tycker det var mycket snällt av dem att låta mig dela både arbetet och nöjet. Beskydd besvärar inte mig, då det är välment.
— Fullkomligt riktigt och rätt sagt. Jag tycker om att du har ett tacksamt sinne, mitt kära barn, det är ett nöje att hjälpa människor som uppskatta våra bemödanden, det finns nog de, som icke göra det, och det är sårande, anmärkte tant March, i det hon över glasögonen såg på Hanna, som satt avsides och med ett högeligen förargat uttryck gungade i gungstolen. Om Hanna bara hade vetat vilken stor lycka som var ämnad att läggas i hennes eller Amys vågskål, skulle hon på minuten blivit mild som en duva; men olyckligtvis ha vi icke nog genomträngande blickar att kunna se vad som försiggår i våra vänners sinnen. I allmänhet är det nog bäst, att vi icke kunna det — men ibland skulle det allt vara en stor tröst — och dessutom vore det ju en sådan besparing på tid och häftiga vredesutbrott. Då Hanna nästa gång yttrade sig, gjorde hon sig förlustig ett mångårigt nöje och fick en väl förtjänst läxa att hålla sin tunga i styr.
— Jag tycker inte om några ynnestbevis, de plåga mig och komma mig att känna mig som en slav; jag vill helst göra allt för mig själv och vara fullkomligt oberoende.
— Aha! hostade tant Carrol sakta och såg på tant March.
— Det sade jag dig ju, svarade tant March med en bestämd nick åt tant Carrol.
6. — Våra vänner. I.
