— Flickors gräl går snart över, svarade modern, som med allt skäl skämdes en smula för sin andel däri.
Småflickorna hälsade med förtjusning Amy och hennes skatter välkomna, och detta hjärtliga emottagande lugnade något hennes upprörda sinne; hon började strax arbeta och föresatte sig att lyckas som fleurist, då hon icke kunde göra det som artist. Men allt tycktes gå henne emot; det var sent och hon var trött; alla människor voro för mycket upptagna av sina egna angelägenheter för att kunna hjälpa henne, och de små flickorna voro blott till hinder, ty de små älsklingarna väsnades och pratade som de varit en mängd skator, och ställde till stor oreda genom sina okonstlade försök att bibehålla den utsöktaste ordning. Bågen, som var gjord av vintergröna, ville icke stå fast, sedan hon satt upp den, utan vickade hit och dit och hotade att ramla ned på hennes huvud, sedan de hängande korgarna blivit ifyllda; hennes bästa färglåda blev överslagen med vatten, vilket lämnade en sepiatår på kupidos kinder; hon slog sönder sina händer, då hon hamrade, och fick tandvärk utav drag, och denna sista bedrövelse fyllde henne med farhågor för morgondagen. Den flicka, som läser dessa rader och har genomgått likadana lidanden, skall säkert känna deltagande för den stackars Amy och önska att hon väl vore ifrån saken.
Det väckte stor harm i hemmet, då Amy om kvällen berättade vad som hänt henne. Mrs March sade, att det var en skam, men tyckte att Amy hade gjort rätt. Betty sade, att hon alldeles icke ville gå till den gamla basaren, och Hanna frågade, varför hon ej tog med sig alla sina vackra saker och lät de där elaka människorna hjälpa sig själva, henne förutan.
— Just därför att de äro elaka, finns det icke minsta skäl varför jag också skulle vara det. Jag avskyr allt sådant, och fastän jag tror, att jag har rättighet att känna mig sårad, tänker jag ändå inte visa det, och det skall säkert inverka mera på dem, än förargade ord och handlingar skulle gjort, eller vad tror du, mamma?
— Att det är att handla efter Guds vilja, min älsk-