vad det var, utan sade lugnt — fastän hon kände sig stött och visade att hon var det:
— Kanske ni helst ser, att jag inte tar något bord alls?
— Min bästa, tag ej illa upp, jag ber; det är ju bara en förändrad verksamhet för er; mina flickor skola naturligtvis överta ledningen av det hela, och vid det här bordet anses deras rätta plats vara. Jag finner det mycket passande för er och känner mig så tacksam för edra bemödanden att göra allt så vackert, men vi måste naturligtvis uppge våra enskilda önskningar, och jag skall laga, att ni får en bra plats på något annat ställe. Skulle ni inte vilja ha bordet med blommorna? De små flickorna ha tagit det om hand, men de kunna icke sköta det. Ni skulle göra någonting förtjusande av det, och ett bord med blommor är alltid lockande, som ni vet.
— Isynnerhet för herrar, tillade May, med en blick, som upplyste Amy om orsaken till hennes hastiga onåd. Hon rodnade av förargelse, men fäste sig icke vidare vid denna barnsliga sarkasm, utan svarade med oväntad vänlighet:
— Det skall bli som ni önskar, mrs Chester; jag skall genast lämna min plats här och gå till blommorna, om ni vill.
— Ni kan ställa edra egna saker på ert bord, om ni vill, sade May, som började känna litet samvetskval, då hon såg på de vackra klädhängarna, de målade snäckorna och den väl uttänkta dekorering, som Amy med så mycken omsorg gjort i ordning och ställt upp så vackert. Mays mening var god, men Amy missförstod den och sade hastigt:
— Ja, naturligtvis, om de äro i vägen för er, och hon sopade härvid alla sina bidrag huller om buller i förklädet och gick därifrån, kännande, att både hon och hennes bidrag blivit förolämpade långt mer än hon kunde förlåta.
— Nu är hon ursinnig. Ack, mamma, jag skulle önska, att jag aldrig bett dig säga någonting! sade May, som med tröstlösa blickar såg på tomrummen på bordet.
