säljerskorna. De talade sakta, men Amy visste, att de talade om henne, och att de blott skulle få höra en sida av historien och döma därefter. Detta var icke behagligt, men en bättre anda hade kommit över henne, och nu erbjöd sig tillfälle att bevisa det. Hon hörde May sorgset säga:
— Det är så tråkigt, ty nu är det inte tid till att göra några andra saker, och jag vill inte fylla bordet med vad slags skräp som helst. Det var så utmärkt förut — men nu är det förstört.
— Jag tror nog hon skulle ställa dem tillbaka, om du bad henne, sade en.
— Huru skulle jag kunna det efter allt detta bråk? började May, men hann ej säga mera, ty Amys röst ljöd tvärs över salen, vänligt sägande:
— Om ni vill ha dem, skall ni mycket gärna få dem utan att be. Jag skulle just fråga, om ni inte ville ha dem tillbaka, ty de höra till ert bord snarare än till mitt. Här äro de, var så god och tag dem och förlåt mig, att jag i går av obetänksamhet tog bort dem.
Medan Amy talade, återlämnade hon sina bidrag med en nick och ett småleende och skyndade sig sedan bort igen, ty hon kände, att det var lättare att visa vänlighet än att stanna och bliva tackad. — Var det inte bra snällt av henne? frågade en av flickorna.
Mays svar kunde inte höras, men en annan ung dam, vars lynne tydligen blivit en smula surt genom att göra limonad, tillade med ett obehagligt skratt: — Mycket snällt, ty hon visste att hon ej skulle få sälja dem vid sitt eget bord.
Detta var mycket hårt. Då vi göra små uppoffringar, önska vi åtminstone att få dem uppskattade. Och Amy blev för ett ögonblick ledsen över att hon hade gjort uppoffringen, kännande, att dygden icke alltid medför sin egen belöning. Men det gör den, och Amy fick snart därefter erfara det, ty hennes sinne började bliva så lätt, och hennes bord blomstrade under hennes skickliga händer, flickorna voro mycket vänliga och denne enda lilla handling tycktes på ett märkvärdigt sätt ha renat atmosfären.
