Det var en mycket lång och svår dag för Amy, där hon satt bakom sitt bord, ofta alldeles ensam, ty småflickorna övergåvo henne snart, och få människor brydde sig om att köpa blommor på sommaren, varför hennes buketter vissnade långt före kvällen.
Bordet med konstsakerna var det mest lockande i hela rummet, och man trängdes omkring det hela dagen; och de som stodo där och sålde, sprungo beständigt fram och tillbaka med klingande penningpungar och sågo mycket viktiga ut. Amy såg ofta längtansfullt ditbort och önskade att vara där hon kunde känna sig hemmastadd och lycklig, i stället för att sitta i ett hörn och ingenting ha att göra. För många av oss tyckes det kanske, som detta ej skulle varit någon särdeles svår prövning, men för en vacker, glad flicka var det icke blott tråkigt, utan i högsta grad påkostande, och tanken på, att hennes familj samt Laurie och hans vänner skulle finna henne här i hörnet, då de kommo dit på kvällen, gjorde det till ett verkligt martyrskap.
Hon gick ej hem förrän på aftonen, och då såg hon så blek och tyst ut, att de visste, att hon haft en svår dag, fastän hon inte beklagade sig eller ens talade om vad hon hade gjort. Hennes mor gav henne en extra kopp gott te, Betty hjälpte henne med klädseln och gjorde en liten söt krans åt henne att ha på håret, under det Hanna förvånade familjen genom att med ovanlig omsorg kläda sig och hemlighetsfullt antyda, att snart skulle bladet vända sig.
— Du är så god och icke begår några dumheter, Hanna! Jag vill inte, att det skall bli något bråk, låt därför allt passera och uppför dig artigt och beskedligt, bad Amy, då hon tidigt vände tillbaka i hopp att finna ett nytt förråd av blommor, varmed hon kunde upphjälpa sitt stackars lilla bord.
— Jag tänker bara visa mig så intagande som möjligt mot alla som jag känner och hålla dem kvar i ditt hörn så länge som möjligt. Laurie och hans kamrater skola hjälpa mig, och nu skall det bli vår tur svarade Hanna, i det
