Hoppa till innehållet

Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
165
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

ställsamt, att Hanna med ogästvänlig hastighet slängde igen grinden mittför näsan på honom och ropade genom spjälorna: Gå er väg, Laurie, jag har bråttom!

Tack vare konspirationerna, så vände sig också bladet på kvällen, ty Hayes skickade upp blommor i oändlighet och en charmant väl ordnad korg, som skulle stå mitt på bordet. Hela familjen March kom dit, och det var inte förgäves, som Hanna uppbjöd all sin förmåga, ty människorna kommo icke endast dit, utan de stannade och skrattade åt hennes nonsens, beundrade Amys smak och hade synbarligen mycket roligt. Laurie och hans vänner kastade sig tappert in i bräschen, köpte upp alla buketterna, höllo sig ständigt omkring bordet och gjorde detta hörn till den livligaste platsen i hela rummet. Amy var nu i sitt element, och av tacksamhet, om ej för någonting annat, var hon så kvick och behaglig som möjligt — och kom just då till den slutsatsen, att dygden likväl alltid belönar sig själv.

Hanna uppförde sig med exemplarisk belevenhet, och så snart systern väl blivit omgiven av sin hedersvakt, gick hon omkring i salen och snappade upp åtskilligt skvaller, som upplyste henne om orsaken till förändringen hos den Chesterska familjen. Hon förebrådde sig själv för den andel hon hade i missförståndet och beslöt att så snart som möjligt fritaga Amy från all misstanke. Hanna upptäckte även vad Amy på morgonen hade gjort med sakerna och ansåg henne för ett mönster av storsinthet. Då hon gick förbi bordet med konstsakerna, kastade hon en blick på det för att se efter var systerns saker stodo, men såg ej till en enda av dem.

De hade blivit undansatta, det vill jag slå vad om, tänkte Hanna, som nog kunde förlåta de oförrätter som man tillfogade henne, men brusade upp häftigt vid den minsta förolämpning mot hennes familj.

— God afton, miss Hanna! Hur går det för Amy? frågade May med en försonande min, ty hon önskade visa, att även hon kunde vara ädelmodig.

— Hon har sålt allt vad som kunde säljas, och nu