roar hon sig. Blomsterbordet är alltid mest lockande, som ni vet, »isynnerhet för herrar».
Hanna kunde icke motstå att ge den lilla slängen, men May mottog den så undergivet, att Hanna genast ångrade sig och började berömma vaserna, som ännu voro osålda.
— Finns Amys ritning kvar? Jag ville så gärna köpa den åt pappa, sade Hanna, som var mycket ivrig att få veta, huru det gått med systerns arbeten.
— Alla Amys arbeten äro för länge sedan sålda; jag lagade, att rikt folk skulle få se dem, och de hava inbragt en vacker summa, svarade May, som hade övervunnit flera små frestelser i dag, lika väl som Amy.
Hanna skyndade mycket belåten tillbaka för att berätta de goda nyheterna, och Amy såg både rörd och förvånad ut, då hon fick höra Mays ord och uppförande.
— Nu, mina herrar, skulle jag önska, att ni även vid de andra borden gjorde er skyldighet, lika generöst som vid mitt, isynnerhet vid borden med konstsakerna, sade hon kommenderande ut »Lauries egna», som flickorna kallade hans kamrater.
— Till anfall på Chester, till anfall! Så lyder fältropet för detta bord, men gör er skyldighet som män och ni skola i konstsaker — i detta ords vidsträcktaste bemärkelse — få full ersättning för edra pengar, sade den oförbätterliga Hanna, just som den trogna falangen beredde sig att storma fältet.
— Att höra är detsamma som att lyda, men March är mycket vackrare än May, sade lille Parker, som gjorde förtvivlade försök att vara både kvick och öm, men han blev hastigt stukad av Laurie, som sade: — Mycket bra, min son, för att vara av en liten gosse! och härvid ledde han bort honom med en faderlig klapp på huvudet
— Köp vaserna viskade Amy till Laurie och samlade därigenom ännu mera glödande kol på sin fiendes huvud.
Till Mays stora förtjusning inte bara köpte mr Laurence vaserna, utan han vandrade även genom hela salen med en under vardera armen. De andra herrarna hade
