det lockiga håret, som han låtit växa för hennes skull — detta var även någonting så rörande — sade hon:
— Jag håller med mamma, att ni och jag icke passa för varandra, emedan våra häftiga lynnen och oböjliga sinnen säkert skulle göra oss olyckliga, ifall vi voro så tokiga att … Hanna höll upp vid det sista ordet, men Laurie yttrade med ett av hänförelse strålande ansikte:
— Gifta oss! — Nej, vi skulle inte bli olyckliga! Om ni älskade mig, Hanna, skulle jag bli ett riktigt helgon — ty ni kan göra mig till vad ni vill.
— Nej, det kan jag inte! Jag har försökt det och misslyckats, och jag vill ej sätta vår lycka på spel genom ett så allvarsamt experiment. Vi passa ej för varandra och skola aldrig göra det, vilket likväl inte får hindra oss att vara goda vänner hela vårt liv; men vi skola icke gå och förhasta oss med något giftermål.
— Jo, det skola vi, så snart vi kunna, mumlade Laurie upproriskt
— Seså, var nu förnuftig och se saken från en förståndig sida, bad Hanna alldeles rådlös.
— Jag vill ej vara förnuftig eller se saken från en förståndig sida, som ni kallar det; ty det skulle ej tjäna mig till något, och det gjorde endast er hårdare. Jag tror icke, att ni har något hjärta.
— Jag skulle önska, att jag icke hade något! Det var en liten darrning i Hannas röst, och som Laurie ansåg detta för ett gott tecken, ändrade han stridssätt, och begagnande sig av hela sin övertalningsförmåga sade han med så förledande röst, att den aldrig förr varit så farlig:
— Låt oss icke svika allas förhoppningar, allesammans önska det ju. Farfar önskar det av allt hjärta — edra anhöriga skulle också gärna se det — och jag kan ej leva utan er. Säg nu »ja», och låt oss bli lyckliga! O, gör det, kära, kära Hanna!
Icke förrän många månader efteråt kunde Hanna fatta, huru hon haft själsstyrka att stå fast vid det beslut vilket hon hade fattat, då hon kommit till den slutsatsen, att hon ej älskade sin gosse och aldrig kunde göra det. Det
