var mycket svårt att vara fast, men hon var det, väl vetande, att uppskov var både grymt och utan någon nytta.
— Jag kan icke säga uppriktigt ja, och därför skall jag aldrig säga det, och med tiden skall ni inse, att jag gjort rätt, och tacka mig, började hon högtidligt.
— Nej, vid Gud jag det skall! svarade Laurie, i det han sprang upp ifrån marken, full av harm vid blotta tanken på någonting sådant.
— Jo, det skall ni! envisades Hanna. Ni skall med tiden övervinna detta och finna någon älsklig, bra flicka, som skall älska er av hela sitt hjärta och bli en ståtlig fru i ert ståtliga hus. Jag skulle ej duga till det, ty jag är tarvlig, tafatt, besynnerlig och gammal, så ni finge skämmas för mig; och vad vi skulle gräla — vi kunna ju ej ens låta bli det nu — och jag skulle aldrig kunna tycka om fina bjudningar, som ni gör, och ni avskyr mitt skriftställeri, och utan det kan jag ej leva, och vi skulle bli olyckliga och önska, att vi hade det ogjort, och det skulle bli ett förfärligt elände!
— Är det någonting mera? frågade Laurie, som fann det svårt att med tålamod lyssna på detta profetiska utbrott.
— Nej, ingenting mera — med undantag av att jag icke tror, att jag någonsin skall gifta mig. Jag är lycklig, som jag har det, och älskar min frihet alltför högt för att på minsta vis brådska med att uppoffra den för någon dödlig människa.
— Jag känner detta bättre! inföll Laurie. Ni tror så nu, men det skall komma en tid, då ni skall bry er om någon, och ni skall älska honom förfärligt och leva och dö för honom. Jag vet, att ni skall älska så — ty er natur är sådan — och detta får jag stå bredvid och se på … och den förtvivlade ynglingen kastade sin hatt till marken med en åtbörd, som skulle varit komisk, om ej hans ansikte varit så tragiskt.
— Ja, jag vill leva och dö för honom, om han kommer och förmår mig mot min vilja att hålla av sig, och ni måste bära det, så gott ni kan, utropade Hanna, som förlorat allt tålamod med den stackars Laurie. Jag
