omvårdnad utav någon av dessa gamla, goda tanter, som bevarat den varmaste vrån av sitt ensamma gamla hjärta för den älskade bror- eller systersonen.
Hanna måtte ha somnat — vilket jag fruktar även läsaren gjort under denna lilla predikan — ty plötsligt var det liksom Lauries ande stått framför henne. Nej, det var en verklig, levande varelse av kött och blod som lutade sig över henne med alldeles samma utseende han brukade ha, då han var mycket rörd, men icke ville visa det. Hanna kunde icke tro sina ögon, utan låg och stirrade på honom slagen av häpnad, tills han böjde sig ned och kysste henne. Då kände hon igen honom, flög upp och utropade jublande:
— O, Laurie! Min Laurie!
— Kära Hanna, du är då glad över att se mig?
— Glad, min välsignade gosse, inga ord kunna uttrycka min glädje! Men var är Amy?
— Mamma fick fatt i henne nere hos Margrets. Vi gingo in till henne i förbifarten, och sen var det icke möjligt att få min lilla hustru ur deras klor.
— Din vad för slag? utropade Hanna, ty Laurie hade uttalat dessa två ord med en omedveten stolthet och tillfredsställelse, som förrådde honom.
— Å, för tusan, vad har jag gjort! och han såg så brottslig ut, att Hanna slog ned på honom som en blixt.
— Har du gått och gift dig?
— Ja, men jag kan försäkra, att jag aldrig skall göra så mera, och i detsamma föll han på knä med en bedjande gest och såg upp med ett ansikte, vari skalkaktighet och glädje avspeglade sig.
— Är du verkligen riktigt gift?
— Ja, fullkomligt.
— Gud vare oss nådig! Vad tänker du härnäst ta dig för med för galenskaper! utropade Hanna, i det hon med ett djupt andetag sjönk ned i en stol.
— En mycket karaktäristisk, men inte särdeles artig lyckönskan, svarade Laurie, som ännu bibehöll en ödmjuk ställning men strålade av förnöjelse.
