har gjort mitt bästa, men ni vill inte vara förnuftig, och det är själviskt av er att vilja tvinga er till vad jag inte kan giva er. Jag skall alltid hålla av er — hålla av er innerligt som vän men jag vill aldrig gifta mig med er — och ju förr ni låter övertyga er om det, desto bättre för oss bägge — se så, nu är det sagt.
Detta var som att tända eld på krut. Laurie såg på henne ett ögonblick, liksom han ej riktigt vetat, vad han skulle ta sig till, men sedan vände han sig häftigt bort och sade med förtvivlan i rösten:
— Detta kommer ni allt att ångra, Hanna.
— Vart går ni, Laurie? utropade Hanna, ty hans ansikte förskräckte henne.
— Åt fanders! var det tröstande svaret.
Under några minuter var Hanna i den dödligaste ångest då hon såg honom rusa utför backen ned till floden; men det fordras mycket vansinne, synd eller elände för att en ung man skulle taga livet av sig, och Laurie hörde ej till det veka slaget, som låta nedslå sig av en enda motgång. Han tänkte alls icke på något så romantiskt som att dränka sig; men någon blind instinkt förmådde honom att kasta hatt och rock i båten och ro bort av alla krafter och med sådan fart, att han aldrig vid någon kapprodd rott uppför floden på så kort tid. Hanna drog ett djupt andetag av lättnad då hon såg efter den stackars gossen, som så försökte bekämpa sorgen, som han bar i sitt hjärta.
— Det skall göra honom gott, och han skall återvända hem i en så mild och botfärdig sinnesstämning, att jag icke vågar se honom, sade hon. Under det hon långsamt återvände hem, kände hon sig lika ängslig, som om hon hade mördat någon oskyldig varelse och begravt honom under löven.
— Nu måste jag gå och ställa om, att mr Laurence blir mycket vänlig mot min stackars gosse, fortfor hon. Vad jag önskar, att han skulle kunna älska Betty, kanske att han kan göra det med tiden, men jag tror nästan, att jag misstog mig på henne. Å, min Gud! Hur kunna