flickor tycka om att narra till sig männens kärlek och sedan ge dem korgen? Jag tycker det är förfärligt!
Som hon var övertygad, att ingen skulle kunna utföra saken så bra som hon själv, gick hon direkt till mr Laurence och gjorde helt uppriktigt den svåra bekännelsen; men därefter blev hon så förbi och grät så förskräckligt över sin egen känslolöshet, att den vänlige gamle herrn — fastän i hög grad sviken i sina förhoppningar — icke sade ett enda förebrående ord. Det var svårt för honom att fatta hur någon flicka kunde låta bli att älska Laurie, och han hoppades därför i början att hon skulle ändra sig; därför skakade han sorgset på huvudet och beslöt att rädda sin gosse ur faran, ty dennes häftiga avskedsord till Hanna hade oroat honom mera än han ville tillstå.
Laurie kom hem alldeles uttröttad, men fullkomligt lugn. Hans farfar tog emot honom, som om han ej känt till vad som passerat och fortfor en lång stund att med mycken framgång spela okunnig. Men då de sutto tillsammans i skymningen — just den tid, av vilken de så mycket brukade njuta — var det svårt för den gamle mannen att som vanligt kunna språka glatt och muntert, och ännu svårare var det för den unge att lyssna på berömmet över det senaste årets framgång, vilken nu syntes honom som bortkastat arbete. Han fortfor att språka så länge han kunde, sedan gick han bort till pianot och började spela. Fönstren voro öppna, och Hanna, som gick i trädgården med Betty, förstod nu för första gången musiken bättre än systern, ty han spelade »Sonate Pathetique», och spelade den så, som han aldrig spelat den förr.
— Den är utmärkt vacker, men så sorglig, att den kan komma en att gråta; spela någonting muntrare för oss, min gosse, sade mr Laurence, vars goda gamla hjärta var fullt av deltagande, som han längtade att få visa, men inte visste hur det skulle ske.
Laurie övergick till ett livligare stycke, han spelade stormande under några minuter och skulle tappert fort-
