Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
288
LOUISA M. ALCOTT

— Avgjort! Men jag är rädd, att genom denna överenskommelse vi få hela fördelen på vår sida!

Och så avgjordes saken därmed, att de unga makarna gåvo varandra ett kraftigt handslag, varefter de åter började gå fram och tillbaka i rummet, finnande sitt hem mera hemlikt just därför, att de hoppades kunna göra andra hem lyckligare och med det fasta hoppet, att deras fötter skulle vandra säkrare på den blomsterströdda stig, som låg framför dem, om de jämnade den steniga vägen för andra. Och så kände de sina hjärtan allt innerligare förenas genom en kärlek, som med ömt deltagande ihågkom dem, som voro mindre lyckligt lottade än de själva.



TJUGUANDRA KAPITLET.
Daisy och Demi.

Jag kan ej anse mig riktigt ha uppfyllt min plikt som en ödmjuk skildrare av familjen Marchs öden utan att åtminstone ägna ett kapitel åt dess mest dyrbara och viktigaste medlemmar. Daisy och Demi hade nu hunnit den fria viljans ålder; ty vid den mogna åldern av tre eller fyra år göra barn alltid anspråk på sina rättigheter och få dem även beviljade, en förmån som ej många fullvuxna kunna skryta av. Om det någonsin funnits ett par tvillingar, som varit i fara att bliva bortskämda genom beundran, så var det dessa små språksamma Brookar. De voro naturligtvis de märkvärdigaste barn, som någonsin blivit födda, vilket man tydligt kan inse, då jag omtalar, att de kunde gå, då de voro åtta månader, och talade rent, då de voro ett år, att de åto med vid bordet, då de voro två år, och skickade sig så väl, att de väckte allas beundran, som sågo dem. Vid tre års ålder begärde Daisy en synål och gjorde verkligen en påse sydd med fyra styng; dessutom ställde hon i ordning åt sig ett kök på ett bord och förstod att med sådan skicklighet göra en mikroskopisk kokspis, att den framkallade tårar av stolthet i Elsas ögon.