Demi lärde läsa utav morfar, som hittade på ett nytt sätt att lära alfabetet genom att bilda bokstäverna av Demis armar och hälar. Gossen visade tidigt anlag för mekaniken, vilket förtjuste hans far, men gjorde hans mor förtvivlad, ty han försökte göra efter alla maskiner han såg och tillställde en kaotisk oreda i barnkammaren genom sin »symaskin» — en högst egendomlig sammansättning av band, stolar, spik samt spolar, vilka skulle föreställa hjul, som »tunde jöja sig jiktigt». Över ryggen på en stor stol hängde också en korg, i vilken han fåfängt försökte att hissa upp sin alltför godtrogna lilla syster, som med kvinnlig tålighet lät sitt lilla huvud bliva bultat tills det blev befriat av modern, då den unge uppfinnaren med förnärmad värdighet anmärkte: Men, mamma, hon ä ju en kjuv och jag är kjuvmejseln, som försökej till att da upp henne.
Fastän de bägge tvillingarna voro ytterst olika till karaktären, kommo de dock märkvärdigt väl överens och kivades sällan mera än tre gånger om dagen. Demi tyranniserade naturligtvis Daisy, men försvarade henne tappert mot alla andra angripare, under det Daisy gjorde sig till en slav och beundrade sin bror såsom den enda fullkomliga varelse under solen, Daisy var en liten knubbig, rödkindad och glad varelse, som hittade vägen till allas hjärtan och stannade kvar där; ett av dessa intagande barn, som tyckas skapade endast för att bli kyssta, smekta, beundrade och prydda som små gudomligheter och vid alla festliga tillfällen framhållas för att bli allmänt beprisade. Hennes små förtjänster voro av en sådan rörande natur, att hon skulle varit fullkomligt änglalik, om hon icke haft sin lilla portion odygd också, som gjorde att hon blott blev ett litet förtjusande människobarn. I hennes lilla värld var det alltid vackert väder, och varje morgon klättrade hon upp till fönstret — klädd i sin lilla nattdräkt — och tittade ut, och antingen det då regnade eller solen sken, sade hon: Å så vattert väder, så vattert väder! Alla människor voro hennes vänner, och hon erbjöd alltid så frikostigt sina kyssar åt främlingar, att de mest
19. — Våra vänner. II.
