och er torde det roa, som en storväxt man sade, då hans lilla hustru slog honom. Betrakta mig därför antingen som er man eller er matta och piska mig tills ni tröttnar, ifall en sådan motion tilltalar er.
Som Amy själv kände sig mycket förargad och längtade efter att få se honom skaka av sig den apati, som gjorde honom så förändrad, vässte hon på samma gång både tunga och blyertspenna och sade:
— Florence och jag hava hittat på ett nytt namn, som är mycket passande åt er och det är: Latmasken. Vad tycker ni om det?
Hon trodde det skulle förarga honom, men han lade blott med en lugn min armarna under huvudet och sade: Det är icke illa! Tack skall ni ha, mina damer!
— Vill ni veta min uppriktiga tanke om er?
— Jag förgås av längtan att få höra den.
— Nåväl, jag föraktar er!
Om hon också hade sagt: jag hatar er, och yttrat detta med en näsvis eller kokett ton, skulle han ha skrattat åt henne och känt sig road; men det allvarsamma, nästan sorgsna uttrycket i hennes röst då hon yttrade dessa ord, kom honom att öppna ögonen och hastigt yttra:
— Och varför det, om jag får fråga?
— Därför att ni som borde kunnat bli god, nyttig och lycklig, i stället är full av fel, lat och trög samt långt ifrån lycklig.
— Detta är något starkt, mademoiselle.
— Om ni ej har något emot det så skall jag fortsätta.
— Var så god, det är verkligen intressant.
— Jag trodde just, att ni skulle tycka så, ty själviska personer tala alltid gärna om sig själv.
— Är jag självisk? Frågan halkade ofrivilligt över hans läppar, ty den enda dygd, som han själv var stolt över, var hans ädelmod.
— Ja, mycket självisk, fortfor Amy med en lugn och kall röst, som i detta ögonblick verkade dubbelt mot vad vrede och häftighet skulle ha gjort. Jag skall visa på vad sätt ni är självisk, ty jag har studerat er, medan ni
