se ut åt gatan, tala vid jungfru Kristin, fatta en bok och strax åter lägga bort henne, slutligen börja att sy och därmed fortfara hela den öfriga delen af dagen.
»Hvad tänker hon nu på?» frågade Fridholm sig själf. »Huru känner hon det? Längtar hon icke efter mig? . . . Ah, det är sannt. Hon kan ej börja längta ännu. Jag skulle ju bli borta kanske en hel vecka. Det skall jag också bli, min kära Lovisa. Få se huru du ser ut när den tiden är förbi. Det skall bli dig en varning och en väckelse att sätta mer värde på mig. . . . Hon kan sannerligen icke taga sig ut på egen hand, den stackars kvinnan.»
Han lämnade fönstret ett ögonblick och tog först nu rummet i betraktande samt fann det vara en fullkomlig motsats till sin egen vackra våning.
»Det var ett otäckt rum», utropade han. »Tänk om jag skulle byta mig till ett sådant kyffe för min lilla, vackra sängkammare, den här usla tältsängen mot min stora, präktiga mahognysäng, och . . . upppasserskan, den fulingen, mot min vackra Lovisa. . . . Är Lovisa verkligen vacker nu för tiden?»
Det tycktes han icke hafva klart för sig. Han skyndade till fönstret och vardt genast åter varse sin hustru. Åjo, ännu var hon rätt vacker; men i samma ögonblick han med ej ringa tillfredsställelse insåg och erkände den sanningen, föll han åter i sina funderingar och märkte icke att någon kom in i rummet.
»Gode patron Andersson», ljöd uppasserskans röst bakom honom. »Patron har visst glömt bort att äta middag i dag. Hör patron Andersson icke?»
