»Hvad är det för en patron ni skriker om?» snäste Fridholm slutligen till den stackars uppasserskan.
»Herre min skapare, tror jag inte att patron redan är litet besynnerlig af allt hvimlet och bullret på gatan!» utropade hon och betraktade sin hyresgäst med en viss fruktan. Afbrottet har väl varit för tvärt, kan jag tänka. I Småland. . .»
»Lemna mig i fred, människa!» röt den förmente smålandspatronen, uppretad öfver att hafva störts i sina funderingar.
»Människa!» upprepade uppasserskan. »Gud bevare oss från en sådan galning.»
Dörren öppnades och slöts åter till, men med en skräll som skakade hela huset. Fridholm lemmades oantastad för hela den återstående delen af dagen. När aftonen kom, gjorde han den anmärkningen, att han icke njutit någon föda på ett helt dygn, och han förvånade sig öfver den omständigheten, ty vanligtvis hade han en mycket god matlust. Hans hustru satt nu kanske vid tébordet, men han kunde ej längre se in i sin våning. Han tyckte sig dock känna den behagliga lukten af färskt smör och bröd och andra goda saker vid aftonmåltiden.
»Ensam!» utropade han och kastade sig oafklädd på den usla sängen.
Hvem gälde detta »ensam»? Var det honom själf? Sannolikt en föga angenäm betraktelse öfver skilnaden mellan detta eländiga rum, utan några beqvämligheter, denna ruskiga säng och detta öfvergifna tillstånd mot hans egen, fina våning och hans mildt leende hustru, sysslande omkring honom.
