Nej, han har själf sedermera förklarat, att det icke var detta hvaröfver han så mycket funderade som ej mera däröfver, att hans hustru nu vore ensam och skulle börja känna alla olägenheterna af att sakna en sådan man som Gustaf Adolf Fridholm. Hade någon kunnat se uttrycket i hans ansigte i sommarnattens halfdunkel, skulle man kanske hafva funnit honom ganska leende och belåten.
»Ensam», och så försökte han sofva, men sömnen ville icke infinna sig. Han kastade sig orolig från den ena sidan till den andra, han stod upp och skådade till huset midt emot, lade sig åter, slöt ögonen och drömde vaken om sin hustru, sig sjelf och en patron Andersson från Småland. Slutligen tyckte han sig icke mer vara den lycklige Gustaf Adolf Fridholm, ej äga någon mild och vacker hustru Lovisa, utan vara en i Stockholm alldeles främmande person, en verklig patron från Småland.
»Jag stannar här någon tid», förklarade han då uppasserskan på morgonen infann sig för att fråga om patron ville ha kaffe.
»Patron skall väl gå ut och sköta affärer i dag?» menade uppasserskan, hvilken tycktes hafva glömt den skymf hyresgästen under gårdagen tillfogat henne, då han kallade henne »människa»; men för att sätta sig i säkerhet mot ett återupprepande af sådana tillmälen, tillkännagaf hon att hennes namn vore Lisett.
»Patron skall väl gå ut?» upprepade Lisett.
»Jag sköter mina affärer från det här rummet», förklarade herr Fridholm.
