»Efter behag», sade Lisett. »Här i huset har man sin frihet. Patron får göra alldeles som han vill.»
»Jag skulle tro att jag har rätt till det», inföll patronen.
»Men då får jag hämta mat åt patron Andersson», fortfor uppasserskan, »ty efter allt hvad jag kan finna, har patron ingen matsäck med sig. Vi ha en mycket bra restauration eller bättre näringsställe midt emot, Den åldriga Eken heter stället, och så ha vi källaren Dufvan här i hörnet, gammal välkänd lokal. Patron har väl hört talas om källarmästaren Otter, som upptäckte Sandals falska sedlar. Inte är det långt till Lyktan heller vid Riddarhustorget, i fall patron vill kosta på sig rigtigt fin värdshusmat.»
Patron förklarade, att Lisett fick handla alldeles efter sin egen vilja, blott hon lämnade honom i fred så mycket som möjligt.
Han gick åter till fönstret och tyckte sig vara en alldeles opartisk iakttagare, hvilken hade sig ålagdt att utforska något som vore af stort intresse. Men under det han stod med hufvudet lutadt mot fönsterkarmen, började han tänka öfver den belägenhet hvaruti han försatt sig. Han hade dock aldrig varit särdeles stark i tankegången och kunde kanske nu mindre än någonsin hålla tankarne till samman.
Hvarför hade han gått hemifrån, låtsat en resa och stannat, sin hustru ovetande, här i granskapet?
Var han svartsjuk? Ville han sätta sin hustru på prof i hennes äktenskapliga trohet? Nej, den tanken hade aldrig fallit honom in. Nog visste han att fru Fridholm vore själfva trofastheten, som ännu
