ung dotter, men denna var ju bara barnet eller hade åt minstone varit det ännu för få år sedan, och det var knapt att hr X. räknade dessa slägtingar bland sina bekantskaper, mycket mindre att han kunde tänka på att få sig en hustru från det huset.
»Om jag skulle annonsera efter en liten hustru», sade hr X. slutligen, sedan han funderat både hit och dit. »Det vore dumt», sade han därefter, men vardt så fundersam, att han vägde ett skålpund sirap i stället för ett skålpund såpa åt en liten jungfru som skrek till af förskräckelse öfver »lille go’e herrns» besynnerliga sätt att sälja såpa.
»Kanske det likväl icke vore så dumt», sade han derefter helt högt.
»Jo, det tycker jag är dumt, när jag begärt såpa», sade den lilla jungfrun. Men hr X. gick in i bodkammaren och skref i ett enda drag med sin flytande handstil, för ett par år sedan uppöfvad hos hr Berggrén, ofvan stående frieriannons, och så fick Kalle, bodgossen, springa till Dagbladskontoret i Storkyrkobrinken.
»Nu är det gjordt», sade hr X. till sig själf. »Jag begriper icke egentligen hvarifrån jag tog det. Passande till julklapp, skref jag och tänkte på annonsen, som jag skall föra in i morgon, om åtskilligt smått och godt i boden. Men jag tror, att det är en ganska lockande öfverskrift. Skulle jag kanske icke passa till julklapp?»
Han var icke fåfäng, men han smålog nästan, när han i den lilla sextumsspegeln som hängde på
