Storkyrkan och om icke Wallin själf skulle förrätta jordfästningen.
»Det har jag icke hört talas om», förklarade Lisett. »Hvad skulle det vara för ett schangtilt lik?»
»Grosshandlar Fridholm, vet jag, här midt emot. Han är ju död, ser jag.»
»Den har jag aldrig hört talas om», tillkännagaf uppasserskan. »Huru kan patron Andersson känna sådant?»
Därpå svarade patronen icke. Han började närmare tänka på saken och fann det slutligen icke så underligt att ingen begrafning hördes af. Ja, han var till och med belåten därmed.
Nu ville han dock se hvad man ämnade företaga efter hans förmenta död. Ty värr var det så långt lidet på hösten, att han endast några få timmar om dagen kunde se någorlunda klart in i sitt hem. Så kom mörkret, ljus tändes i våningen, och gardinerna fälldes ned.
Hvad gjorde man nu där inne? Han såg skuggor röra sig fram och till baka på gardinen. Hade hans hustru åter igen sina små kafferep? Satt man och talade vackra ord om den saligen hädangångne? Huru skulle han få reda på allt detta? Lättaste sättet hade naturligtvis varit att själf infinna sig i sällskapskretsen, men det hade ju varit att förstöra allt samman. Han ville åtminstone ej komma hem förr än man hållit bouppteckning efter honom.
»Jag tycker hvad man skall fundera öfver de där tiotusen riksdalerna som jag tog med mig i kontanter», sade han och smålog så belåtet. »Man kan
