naturligtvis aldrig tänka på att jag använder dem själf nu som bäst. . . . Nå, med min hustru, min enka skulle jag kanske säga, är det ingen nöd. Hon sitter i orubbadt bo, och det är min sann ett litet rätt vackert bo, med både guld och silfver, mahognymöbler och präktiga tagelmadrasser. Och så får hon naturligtvis draga hyrorna af husen vid Svartmangatan och af kojan vid Johannis. . . . Det var bara de tiotusen jag tog undan. . . . Hm, hvarför tog jag så mycket kontanter med mig? Jag tänkte ju bli borta bara några dagar. . . . Försynens skickelse naturligtvis för att patron Andersson skulle ha något att lefva af. . . . Jag får nu se hur Lovisa tar sitt enkostånd. Det varder af stort intresse att iakttaga. Endast på det sättet kan man få veta huru de efterlefvande bära sig åt. Men de fördömda rullgardinerna!»
Var Fridholm galen? Den frågan har jag ofta framställt till de personer som känt honom. De hafva alltid på det bestämdaste försäkrat, att hans förstånd icke varit rubbadt. Var han elak? Visst icke, möjligtvis en smula själfvisk, och fram för allt var han en sysslolös man som aldrig haft något mål i verlden.
En dag gick rullgardinen i sängkammaren hos fru Fridholm alldeles icke upp, hvilket späjaren midt emot fann mycket underligt. Fram på förmiddagen stannade en schäs utanför porten i Storkyrkobrinken. En storväxt herre steg ur schäsen och gick in i huset. Fridholm igenkände genast doktor Rossander, en på 1830-talet mycket anlitad läkare i hufvustaden.
»Lovisa är sjuk», utropade Fridholm. »Huru skall jag nu bära mig åt?»
