Han kände sitt hjärta klappa häftigare än vanligt. Han hade då ett hjärta? Hittills tycktes han icke hafva ett enda ögonblick tänkt på den sorg han sannolikt förorsakat sin hustru. Hon hade ju skött sina vanliga syslor, och aldrig hade han sett henne fälla en tår. Hvarför skulle han då hafva medlidande med henne? Fridholm kunde dock icke se långt in i sitt eget hem, och fru Fridholm satt aldrig vid fönstret när hon begrät sin man. Den sorgen slöt hon inom sig.
Efter en fjärdedels timme kom läkaren åter ut, steg upp i sin schäs och for vidare. Fridholm sökte läsa i hans ansigte, men det går icke så lätt att från fjärde våningen läsa i ett ansigte som hoppar i en schäs på gatan, och han kunde derför icke upptäcka huru vida sjukdomen vore farlig eller ej.
»Jag går bestämdt till Lovisa för att se huru det står till», utropade han.
»Dock hvad tjenar det till att jag visar mig just nu, när Lovisa är sjuk», sade han snart derpå. »Min åsyn skulle naturligtvis skrämma henne, förvärra hennes tillstånd och kanske alldeles taga lifvet af den stackaren. Nej, nog är det försigtigare att jag väntar till dess jag får se hvilken vändning sjukdomen tager.»
När det mörknade kunde han dock icke afhålla sig från att ställa sig i Storkyrkobrinken, midt emot de nedfällda rullgardinerna. Han såg åter skuggan afteckna sig. Var det jungfru Kristins skugga eller en skjutsköterskas eller kanske en läkares? Hvad föregick innanför de där gardinerna?
