på fattiga barn i Johannis församling. Själf hade hon, ty värr, inga barn, men hon ville så gärna göra andras en glädje.
»Hvarför skall frun bry sig om de där trasungarne?» sade jungfru Kristin, hvilken visserligen var en högst förträfflig människa, men tyckte att hennes matmor vore allt för fin för att sysselsätta sig med något så simpelt. Dess utom var Kristin vid dåligt lynne oftare nu än förr, då hon bodde vid Storkyrkobrinken. Det förargade henne att hon icke kunnat längre än fem år hålla sin fru qvar vid sist nämnda gata.
»Kristin får icke tala illa om de stackars små barnen», sade fru Fridholm, och det var allt hvad den gamla trotjänarinnan fick till svar.
Frun satt vid fönstret en dag, sade jag, och just som hon sytt sista knappen i en liten skjorta, en gåfva till en liten trasvarg i församlingen, såg hon upp och kom att kasta ögonen åt kyrkogårdsmuren.
»Store gud!» utropade hon förskräckt och tappade sitt arbete.
Hon hade sett sin egen Gustaf Adolf stå och luta sig mot ett kors och betrakta henne. Oaktadt sin förskräckelse, kunde hon ej underlåta att se ännu en gång dit. Korset var där, men ingen stod bredvid korset.
»Skulle det vara en synvilla äfven denna gång», sade fru Fridholm. »Jag glömmer icke det skäggiga ansigtet i Trångsund, så likt och dock så förskräckligt olikt hans. Denne gång var det icke samma ansigte, det var hans eget, kanske något blekare, något äldre, men . . . Ack, hvad jag är enfaldig.»
