Och så tog hon fram ett nytt stycke linne, klippte till ett nytt plagg och började åter sy, med ännu mera ifver än förr. Då och då kastade hon likväl en blick åt kyrkogårdsmuren. Hon bäfvade för hvad hon kunde komma att se, och dock längtade hon efter den synen. Men ingenting märktes, ingenting ovanligt åtminstone. Det långa gräset på kyrkogården vajade för vinden och slingrade sig kring grafvårdarne. Barnen lekte mellan korsen. Klockorna pinglade i den höga klockstapeln. Kyrkogården fick en ny innevånare. Gustaf Adolf Fridholm syntes icke till.
»Frun», skrek jungfru Kristin och störtade in till sin matmoder, lika blek och uppskrämd som den där vinteraftonen fem år förut.
»Så du skrämmer mig, kära Kristin», sade fru Fridholm äfven denna gång.
»Frun, jag har sett herrn!» ropade Kristin äfven nu.
»Också du!» Så föll sig fru Fridholms utrop denna gång. Hon reste sig darrande och blickade återigen åt kyrkogårdsmuren.
»Har frun med sett honom?» sporde Kristin och stirrade på sin matmor, dock betydligt lugnad öfver att ej vara den enda som såg spöken. . . . »Hvad var det jag sade», återtog hon efter en stund, »redan för flera år sedan? Hvarför lät frun icke dragga?»
»Tyst, Kristin», bjöd fru Fridholm och förklarade sig vilja vara ensam.
»Hon såg mig!» hade Fridholm utropat när hans hustrus blick träffat honom. Han flydde till en aflägsnare del af kyrkogården.
