Modet hade åter svikit honom. Gustaf Adolf Fridholm hade visserligen återvändt, men ännu var den skygge patron Andersson icke helt och hållet förjagad.
»Jag undrar hvad Lovisa skall säga.» Det var det enda han kunde tänka, under det han dagen i ända ströfvade omkring på kyrkogården, då och då närmade sig den vestra muren, men åter lika snart aflägsnade sig därifrån.
Aftonen inbröt. Rullgardinerna fäldes ned i det lilla huset, och ljus tändes där inne. Det var en bild af lockande hemtrefnad, tyckte Fridholm, under det han stapplade omkring bland grafvarne och slutligen lemnade kyrkogården för att gå fram och till baka på Tullportsgatan nedan för kyrkogårdsmuren. Han plågades af en obeslutsamhet som han icke kunde öfvervinna. På morgonen hade han varit förvissad om, att han riktigt slagit i hjäl den tokige patron Andersson. På aftonen kände han att patron lefde upp igen.
Han stod i begrepp att åter lemna Tullportsgatan, öfvergifva Johannistrakten och ånyo ställa sina steg till Stora Gråmunkegränd. Men det hade börjat regna, och regnet tog till i hvarje ögonblick. Snart föll det i strida strömmar.
Han kom att tänka på sin nya hatt. Den fick icke förstöras.
»Icke kan jag gå ända till Gråmunkegränd i detta väder!» utropade Fridholm.
Regnet blötte igenom den arme mannen. Han kände frossrysningar. . . . Några få steg därifrån fans
