tak öfver hufvudet, ett vänligt anlete, ett trefligt hem, hans eget hem.
Han tänkte på ett gladt och varmt rum. Kanske att hans hustru ännu hade qvar hans gamla, mjuka nattrock och att hon gömt de varma tofflorna, som hon sjelf broderat åt honom.
»Jag står icke längre här i hällregnet», förklarade Fridholm.
Obeslutsamheten var ändtligen öfvervunnen.
Han tog ett par långa skutt öfver gatan. Porten var icke stängd, och han sköt försigtigt upp den. Hade Kristin i detta ögonblick med ljus mött honom, skulle han, oaktadt den seger han nyss vunnit öfver obeslutsamheten, sannolikt åter flytt hals öfver hufvud. Men det var mörkt i förstugan och ingen hördes af.
Stället kände han väl, ty det vore ju hans eget hus, fastän han ännu icke bebott det. Han gick genom förstugan, kom in i salen, lade mycket ordentligt ifrån sig sin våta hatt, torkade regnet af rocken så godt han kunde, men handen darrade.
Allt detta erinrade han sig sedan mycket väl, men aldrig kunde han påminna sig huru han kom in i det rum där hans hustru satt och sydde. Han visste icke hvad hon sagt i detta vigtiga ögonblick eller hvad han själf sagt eller om någonting sagts. Han kommer endast i håg ett skri som trängde genom märg och ben.
Sedan — ifrån den stunden gjorde minnet åter sin tjänst — satt han vid bordet i sin gamla, mjuka länstol framför en rykande kopp té, och hans hustru satt
