limonad. Bland annat ledde jag samtalet på don Alfonso och ville utforska, om don Ramon visste hvart den andalusiske ädlingen tagit vägen, men min värd tycktes icke vilja inlåta sig på det kapitlet. Detta väckte mina misstankar och kom mig att nästan med en hemsk känsla betrakta min värd och älskvärde fångvaktare.
Det var först under nattens senare del, som don Ramon frågade, om jag ej ville sofva några timmar. Han tog god natt af mig och gick till hvila i den inre delen af sitt tält. Hans tjenare tycktes fråga honom något, som jag ej kunde höra, men svaret hörde jag ganska tydligt.
»I morgon skjutes han!» — så lät svaret.
Att jag efter den upplysningen icke fick en blund i mina ögon under den återstående delen af natten, bör ej vara allt för öfverraskande att höra. Jag tänkte dock ej på att fly, ty detta fann jag vara omöjligt. Morgonen bröt in. Jag tyckte mig höra ett starkare buller i lägret än dagen förut. Don Ramon var åter på benen. Vi drucko vårt chokolad till sammans, och värden var å nyo själfva älskvärdheten. Då och då såg han på klockan. Slutligen reste han sig upp, räckte mig handen och sade med ett förbindligt småleende.
»Señor, det gör mig mycket ondt, var därom öfvertygad, men krig är krig. Ni har skjutit på hans majestäts folk. Domen är fäld och skall nu gå i verkställighet ... Är ni beredd? ...»
»Christinos! Christinos!» skallade det i lägret, och det vardt ett skrikande, ett springande och ett hvad
