det blomstrande anletet, dessa lifliga ögon och denna kraftiga kroppsbyggnad.
»Åh ja, människorna äro sannerligen icke så onda som mången pratar», sade han såsom följdsats till något han nyss förut yttrat. »Vi hafva ej gått från ett bättre till ett sämre, utan tvärt om.»
Och så fortfor han att tala godt om sina medmänniskor, att glädja sig åt mänsklighetens stora framsteg samt att äfven låta mig ana, huru lycklig han själf vore.
Skulle det vara ett spefullt tal? Omöjligt, ty det låg ett omisskänligt allvar i hans uttryck. Det var en så trofast manlig klang i hans ord, då han talade om framtidens stora uppgift, och hans ögon glänste af en verkligt hänförande glans, då han skildrade huru hvar och en, äfven den obetydligaste, ej borde känna sig för svag för att draga sitt strå till stacken.
Hans lifliga ord, uppriktiga tolkar för en hög själ, eldade ynglingens sinne, och jag glömde för en stund min förvåning öfver magisterns underbara förvandling hvilken i yttranden och åsigter tycktes vara lika stor som den hans yttre människa undergått.
Han tystnade för en stund och föll i tankar. Därpå kom han åter till sig själf, tog sitt glas, nickade åt mig och drack.
Slutligen kunde jag ej afhålla mig från att helt öppet uttala min förundran, att icke säga min förskräckelse, öfver den underbara förändring han undergått.
Han smålog, klingade ytterligare med mig, smuttade ännu en gång på sitt glas och utbrast:
