Sida:Valda Berättelser. I.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
80

i Champs-Elysées! Men ni har sannerligen ingenting att afundas mig, min käre Saint-Amant. Hvad betyda några år mera eller mindre? Ni flyger från den ena triumfen till den andra. Ni har också hästar inskrifna till kapplöpningen i dag, och ni är min vän . . .»

»Ja, vicomte, jag är er vän i lif och död. Ni vet hvad en sådan vänskap vill säga. Och likväl måste jag afundas er, ty ni är den fullkomligaste i hela vår klubb. Min uppfostran är försummad, helt och hållet förfelad. Man ville göra mig till en bachelier ès lettres . . . fi donc! Jag vill icke höra talas om annat baccalauréat än det som härledes af baccarat. Ni deremot är uppfostrad, som hade Chiron själf varit er lärare. Det är på det sättet vår race måste förbättras. Vi behöfva ädla centaurer till professorer i stället för förlästa doktorer från Sorbonne.»

»Men vi försumma vägningen, bäste Saint-Amant. Har ni icke sett till baron d’Argentière ännu?»

»Han gör väl börsaffärer ännu i sista stund. Baron d’Argentière är också millionär nu. På hvad sätt? Säg mig, vicomte, om ni vet hvem vår vän d’Argentière egentligen är? Hvarifrån kommer han? Hvar har han fått sitt adelsbref?»

»Det känner jag icke och det har jag aldrig tänkt på. Baron d’Argentière är rik, har präktiga hästar, talar klubbens språk och är den trefligaste kamrat vid spelbordet. Det är mig nog.»

»Baron d’Argentière är min vän, men jag afskyr honom. Ni skall få se, att han är en spetsbof . . . Ah, se der är han. Välkommen bäste baron! En