lifvas vid minnet af den hänförelse han visste att tända genom någon improviserad sång till damerna, någon glad visa m. m.
Men i denna estetiskt anlagda natur fanns alltid ett religiöst allvar, och detta dref honom äfven öfver från literatörens lif till prestens. I hvad mon de begge hade kunnat förmedlas och trifvas ihop, om han hunnit mognare ålder, derom kan numera ej dömas. Men nog finnas skäl att antaga, att inom detta fridfulla bröst rum skulle funnits för både det kristna lärarekallets brinnande nit och skaldens hänryckningar. Ej endast harpan, utan äfven lyran luta sig mot den uppslagna bibeln: Franzéns lif kan intyga detta, och Björcks skulle troligen hafva gifvit en liknande bild. Men innan en sådan förening ännu hunnit ingås, var hans lefnad slutad. Under åren 1867 och 1868 verkade han med den djupaste uppfattning af sitt kalls heliga betydelse, som prest i samma stad, som sett honom födas och der hans föräldrar nu sörja den ädle. Såsom domkyrkoadjunkt i Göteborg och sedan såsom komminister i Kristinæ församling derstädes, visste han att tillvinna sig allas kärlek, och då han dog den 28 september 1868 kände de själar, hvilka han närt med det lefvande ordet, att de förlorat en herde, hvilken med tiden skulle blifvit en prydnad inom den svenska kyrkan. Och i sanning, för det
