andliga lifvets tillväxt, för kyrkans framåtskridande i våra dagar tarfvas väl äfven sådana naturer som Björcks. Ty han stod öfver allt ensidigt parti, och han tänkte säkert som Thorild om ett stort tänkesätt mot våld, list och partier: “Detta är vishetens lag: att så tvista öfver det Lilla som åtskiljer, att man icke glömmer det Stora som förenar“.
Torftiga biografiska upplysningar kunna ej
gifva någon hel bild af en personlighet. Skulle
man söka att närmare betrakta hvad som hos
Ernst Björck var det väsentliga och karakteristiska,
så är först att anmärka, att han genast gjorde
intryck af att vara en ovanligt harmonisk natur.
Men harmonien kan vara af lägre eller högre
art, och det är hans heder, att han, hvilken
med sitt älskande hjerta så lätt uppfattade det
harmoniska jemväl inom lägre sferer af lif, dock
sjelf stilla, men oafbrutet, sökte det högsta
innehåll. Nu är det sköna till sitt väsen harmoni,
och det står derföre i sammanhang med Björcks
sinne för harmoni, att han var en estetiskt anlagd
personlighet. Det ligger en fara deri; ty den
estetiska verksamheten kan lätt utvecklas på
bekostnad af annat, som har högre rätt. Det är
mindre fara, att den praktiskt-sedliga