Den här sidan har korrekturlästs
“Är det väl möjligt att han kan -
Åh nej, det är ju löjligt!“
Men genom dörren svarar han,
Att det är mycket möjligt.
“Omöjligt, ja, är intet alls
För dig.“ — Med blick, som ljungar,
Hon ropar så och kring hans hals
Den mjuka armen slungar:
“Åt mästarn ger jag denna kyss,
Åt vännen denna andra.
Välkommen! — Ack, det var ej nyss
Vi famnade hvarandra!“
Med sakta hand han löst igen
Den varma, hvita knuten
Och håller nu sin barndomsvän
Intill sitt hjerta sluten.
Han står så stolt, han står så skön,
Men — släckt är ögats flamma.
Har han ej fått sin segers lön?
Är Bertha ej densamma?
Det var dock hennes bild, som stod
I kampen vid hans sida
