Den här sidan har korrekturlästs
Och gaf den unge kraft och mod
Att för sin ära strida.
Hur ofta i den flydda tid
Han tänkt på denna dagen!
Och dock — nu målas ingen frid
I vackra anletsdragen.
Blott första bägarn drack han dock,
Som ärans drottning räckte;
Men drycken gick till hjertat och
Dess första låga släckte. —
Af kärleksfacklan ledd, till slut
Åt bruden vann han gåfvan;
Men facklan — facklan blåstes ut
På ryktets höjd derofvan.
När obemärkt i fjerran land
Sin framtid han beredde,
Då var det som om vännens hand
Till målet honom ledde.
När lyckan kom och bonade
Med ljus hans nya bana,
Då — vännens röst förtonade,
Ty nya röster mana.
