Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 122 —

Och säga derför: Ljuft det är att sitta
I slottets paviljong, i skuggrik lund,
Der lindar höja sina kronors rund,
Att middagssolen ingen väg kan hitta
Till dessa blommor, som i sällt förbund
Kring fönstren klänga och förstulet titta
In i det svala rummet för att se,
Om ej ett öga mot de små vill le.

Ljuft är att uti lätta sommarkläder
På soffan hvila i alkoven der,
När göken står derutanför och qväder
I tvenne toner sin idyll så här:
“Ho, ho: nu är det riktigt vackert väder!
Ho, ho: hvad jag är glad att så det är!“
Och svar ger källan, duggande sitt vatten
På rosorna och fönstren och rabatten.

Ljuft är att hvila efter stridens timma
Med segrarns frid, ej fångens lumpna ro,
Att låta nyfödt mod ur ögat glimma
Och låta rena känslor bygga bo
I hjertat, som kan älska och kan tro,
Kan be till himlen och dess svar förnimma