Och åter kläda dig i helig skrud
Och ge sig sjelft som offer åt sin Gud.
Ljuft är, när dagens stjerna har förbrunnit,
Se nattens stjernor vinka från det blå,
Ljuft är, när hjertat frid i himlen funnit,
Att bikta för en jordisk vän också,
Att ha en enda boja qvar ändå,
Fast hvarje nät, som flärdens spindel spunnit,
Man dristigt slet och flög som myggan fri
Mot ljuset opp — om ock att dö deri.
Ljuf är vår första kärlek! Blomman bäddas
Djupt under snön, men — det blir åter vår,
Och se: på välkänd tufva än hon står,
Och än med vårregn fina kalken bräddas.
Ljuf är vår första kärlek! Allt förgår;
Men blott den blomman undan stormen räddas,
Så kan det än bli frid i brustet hjerta,
Och än bli ljuft att skrifva så — till Bertha:
“Jag hade ett ord att säga, jag,
Till min barndomsbrud, till den kära,
Som stod vid min sida på stridens dag
Och på segrens dag var mig nära.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/124
Den här sidan har korrekturlästs
