Ett ord jag hade att spörja dig,
Och en bön till ditt hjerta jag ställer:
Det gäller om än du kan älska mig. —
O, Bertha, ej mindre det gäller.
Jag lekte konstnär. Jag drömmande stod
Och såg mot den hägrande stranden,
Då du kom och bjöd mig att fatta mod
Och satte mig penseln i handen;
Och leken blir allvar småningom,
Och — stor skall han bli, den lille!
Jag hyste ej minsta tvifvel derom.
Då båd’ hjertat och du det ville.
Vid segrens mål du din kärlek band;
Det målet måste jag hinna.
Jag måste ut i de fjerran land
Och strida och seger vinna.
Och jag stred — och jag vann — ty allt, min vän,
Allt måste för kärleken vika.
Så visst som Gud är allsmäktig än,
Och så visst han är kärlek tillika.
Du vet, hur mitt första rykte jag vann,
Och se’n — minns jag knappt hvad som hände:
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/125
Den här sidan har korrekturlästs
