Ty fröjd och kärlek och allt försvann,
Och ett mål, blott ett enda, jag kände:
Ett namn blef min endaste kärlek, ett namn,
Så stort som de störstes i verlden. —
Ack, sjelfva bruden gled ur min famn
På den skumma svindlande färden!
O ve, om du visste, hur arm man är,
När all ens kärlek försvunnit,
När den elden, som brann så varm och så skär,
I hjertats natt har förbrunnit,
När man irrar vid stranden af lifvets elf,
Och den vill under isar sig dölja,
Och man ser i dess djup blott sitt trotsiga sjelf,
Som stirrar ur stelnande bölja!
Den bilden jag såg — jag såg den en dag,
Då Gud ur dvalan mig väckte,
Och jag kände den handen så darrande svag
Som förr hvarje hinder bräckte.
O ve, om du visste, hur svag man är,
Då träl hos sig sjelf man är vorden,
Då hvar stjerna på himmelens hvalf man begär
Och ej når ens en blomma på jorden!
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/126
Den här sidan har korrekturlästs
