Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 126 —

Ja, nu är jag svag, osägligt svag,
Men — min svaghet skall blifva min styrka:
Min brud kan jag åter älska i dag,
Och min Gud kan jag åter dyrka.
Mitt hjerta, befriadt, åt honom jag ger,
Hans verk vill på jorden jag verka;
Och tröttas jag ut, och förmår jag ej mer,
Skall den Starke åter mig stärka.

Men konstnär, Bertha, jag nästan vet,
Att den lotten mig himlen ej unnat.
Hvad jag var, din kärlek mig gjorde till det,
Och nu han gjort allt hvad han kunnat.
Jag saknar den offrande, segrande kraft,
Som allt får, medan allt hon gifver,
Och den vackra dröm, som vi båda haft,
Är borta, och borta han blifver.

Jag gåfve väl allt, om han komme igen
Som sanning och dröjde sedan;
Ty hårdt är att svika sitt hjertas vän,
Som tillräckligt jag svikit redan.
Men, kommer han ej, o Bertha, säg,
Om du utan båd’ rykte och ära